Aug 222012
 

Läs detta! Och läs även kommentarerna. Gå sedan tillbaka hit och läs det jag skrivit.

Jag är så glad att Amanda Schulman har skrivit detta inlägg, och på så sätt hjälper till att upplysa om ett viktigt ämne. Jag mådde öken den första månaden av Milos liv och hade SÅÅ fruktansvärt dåligt samvete över att jag mådde dåligt, att jag inte hade de ”rätta” känslorna för Milo och framförallt för att jag inte var superduperlycklig över att Milo äntligen var hos oss. Det blev en stor fet käftsmäll när vårt liv förändrades över en natt, innan hade vi eoner av tid att göra precis vad man ville på och nu hade man knappt tid att gå på toa. Jag fick ofta höra att jag skulle njuta av den första tiden, för den gick så snabbt. Jag blev ganska irriterad över detta goda råd (fast jag nickade bara och höll med), för jag njöt inte alls, jag mådde dåligt och tyckte tiden gick skitlångsamt!

Idag mår jag bra och har de rätta känslorna för Milo ;) Jag hade absolut inte någon förlossningsdepression, utan ”drabbades” helt enkelt av att bli mamma. I princip alla jag pratar med som blivit mammor säger att det är så här, de mådde också som jag (det är bara att titta på kommentarerna som Amanda fått på sitt inlägg). Då frågade jag varför ingen pratar om det.  Varför kommer detta som en stor överraskning? Jag fick ofta svaren att man inte är mottaglig för den informationen när man är gravid eller att man glömmer hur det var första tiden och därför blir det ofta det bubbelgumrosa lull-lullet som man pratar om sen (vilket ni aldrig lär få höra från mig ;).

Givetvis förstod både jag och Sebastian att det skulle bli en stor omställning, men hur stor omställning, det blir går inte att föreställa sig. På samma sätt som man fattar att det gör djävulsk ont att föda barn, så går det inte att föreställa sig hur ont. Ändå lägger MVC och den gravida själv ner massor med tid på att förbereda sig inför förlossningen. Detta för att vara så mentalt förberedd som möjligt och ha verktyg för att kunna hantera förlossningen. Jag/vi gjorde det och vi upplevde att det gav oss oerhört mycket och det hjälpte mig inför och under förlossningen. Tänk om jag plöjt lika mycket information och pratat lite mycket om tiden efter förlossningen? Jag hade förmodligen mått lika dåligt, MEN med den stora skillnaden att jag vetat om att det var normalt, att det är tillåtet att känna som man gör (att bara vilja fly från allt, önska att det var som innan och att parasiten som hänger på en skall vara tyst någon gång) och att det går över. För det gör det (om man inte drabbas av en medicinsk depression, då behöver man medicin och hjälp).

Jag hade stort stöd från Sebastian, min familj, nära vänner, BVC samt mina fina mammavänner som jag träffat via ett forum. Alla sa ”det går över, det blir bättre” och så blev det också. Men åh vad jag hade velat känna till allt det innan!! Det är möjligt att man inte är mottaglig för den informationen om man hör det en eller två gånger,  men det är ju för att det pratas och skrivs så lite om det. Ju mer man pratar om det, desto större blir medvetenheten kring vad som händer efter förlossningen. Varför lägger inte MVC mycket mer fokus på det under föräldrautbildningen, istället för att bara snacka om blöjbyten, inte klä för varmt och akta sig för RS-virus?

Milo är det största, bästa och finaste som hänt oss och vi är så lyckliga! Jag är dock ledsen över att vår första tid tillsammans präglades av att jag kände mig som världens sämsta mamma med fel känslor, när det var det sista jag var.

Och ett inlägg i min blogg är inte komplett utan bild, så här kommer världens finaste Milo!

 22 augusti, 2012 kl 23:18

  Kommentera gärna! (14) till “Tiden efter då?”

  1.  

    Puss, kram , tårarna rinner mitt hjärta.

  2.  

    <3 <3 <3 Du är världens bästa mamma till Milo och det var du i början också!Vi älskar er <3 det vet du!

  3.  

    Finaste du!!! <3

  4.  

    Jag har heller aldrig förstått varför det inte tas upp, som sagt, det pratas om allt annat. Sannolikt för att det är så tabubelagt (har ingenting att göra med att man inte tar det till sig). Många möts nog också av reaktionen ”nejmen allt var så bra så när jag/vi fick barn” (ungefär som att det finns en del som kontrar med att berättar hur bra det är för dem med just den saken som man själv klagar på… ;)

    Jag tycker att BVC/MVC tyvärr inte är den källa till kunskap och stöd de skulle kunna vara. Samtidigt är det förstås svårt att täcka alla områden.

    Kram!

  5.  

    Jag blir alldeles hjärtevarm när jag läser Amamndas inlägg/kommentarer och ditt eget inlägg. Det lyser igenom en enorm värme och kärlek som inte alltid är för given.
    Tänk vad mycket det finns som man inte alltid kan sätta ord och känslor på, men helt plötsligt så faller allt på plats.

    Tack för att ni delar med er! Kram Aase

  6.  

    Känner så igen mig i dina ord. Man längtar av hela sitt hhärta av att bli tre och när man sen blir det så är känslorna inte där och man känner så dåligt samvete och vill bara försvinna från allt… och då får man dåligt samvete för att man känner så…känslorna spelar en ett spratt…eller är det hormonerna, eller nåt man inte förstår… Jobbigt är det i alla fall… under tiden man ska vara världens lyckligaste mår man så jäv-a dåligt att det är ingen som förstår om man inte själv gått igenom detta.
    …men det går ju som tur är över med tiden…
    Älskar mina två tjejer av hela mitt hjärta..

  7.  

    jättebra skrivet! Känner oxå igen mig, det är bara att mitt satt i säkert ett halvår. Minst. Och ibland när jag och min flicka (idag 14 år) så bubblar känslan upp igen. Jag är också ledsen att vår första tid ihop präglades av jobbiga känslor/tankar och en misslyckad amning där jag var jättesjuk. För se det här med amning, det pratades inte så mycket om då. Man bara tog det för givet att det skulle funka. Och det gjorde det inte! Men inte har hon blivit lidande för det. Hon har växt upp till en frisk och livlig tjej!

    Vid barn nr 2 sen, var det helt annorlunda. Istället för att sitta i soffan och känna sig helt rudis så fortsatte livet med en gång. En skön känsla!

    Du har fått en jättefin liten pojke! Njut av er tid tillsammans.

    ha det bra!
    /Christina

  8.  

    det ska stå ”när jag och min flicka går in i en konflikt…”

  9.  

    Tyvärr är detta ett ämne som det pratas så lite om. Alla tror att man är lycklig som nybliven mamma. Jag hade inga problem när jag fick Anton men jag tyckte det var större omställning att få vårt andra barn Elin. Anton var en mycket lugn kille och är fortfarande och Elin har varit från första början en tjej med mycket mer. jag kunde inte njuta av henne fullt ut. Hon tog så mycket mer tid än vad Anton hade gjort, vilket gjorde att jag fick dåligt samvete till Anton som alltid kom i skymmundan och kan fortfarande göra det till en vis del.

    Kram på dig
    Lotta

  10.  

    Hur sot far man lov att vara? Sicken going!

    Kram

  11.  

    Fina du, först en massa kramar till dig! Har sparat lite på det här inlägget för jag ville verkligen fundera på vad du skrivit. Jag fick ju också en tuff start, även om den hade andra orsaker, och känner att jag missade en massa i början och har så klart dåligt samvete för det. Men är det något jag lärt mig under detta året så är det att detta dåliga samvete får vi nog leva med, det känns som det är en del av att vara en bra förälder, det visar ju faktiskt att man bryr sig!
    Jag skämdes över min brist på känslor under graviditeten. Jag kände inget särskilt efter ultraljudet (men det erkände jag inte för många) och upplevde hela graviditeten som ganska främmande. Visst blev jag mer och mer nyfiken o spänd ju närmare det kom men de här lyckokänslorna som ”alla” pratade om fanns inte där, och det var tungt då. Nu vet jag ju att det spelar ingen roll. Jag älskar Linus mest i hela världen, på MITT sätt. Och det är minst lika bra som alla andras sätt :-)

  12.  

    […] tack för era kommentarer och tankar kring mitt inlägg Tiden efter då? Jag är så glad att ni delar med er, med vetskapen att man inte är ensam kan man gå stärkt ur […]

  13.  

    […] dag och skriva ihop en förlossningsberättelse. Hur jag upplevde den första bebistiden finns att läsa här, det faller in under ”galet jobbigt” […]

  14.  

    Jag är så glad för ditt inlägg, fortfarande, läser det igen nu, när Algot är två månader och ja, trots att jag absolut inte förberett mig för förlossningen utan försökt förbereda mig för tiden efter, så är jag ändå där nu. Skönt att veta att det blir bättre, och det var som alla sa ”det går inte att förbereda sig på hur det blir sen”. Kram

 Svara

*

* (visas inte)